Nedanför min balkong finns en liten park till minne av den järnvägsstation som en gång fanns på platsen. Järnvägen finns kvar och många tåg passerar. I parken står en klocka och en parkbänk. Vid den bänken stannar många olika människor och vilar och det får mig ofta att fundera över dem. Nu sitter det en ensam äldre kvinna där med sin rullator, hon har suttit där länge och ser så ensam ut. Det får mig att tänka på alla äldre som varit så ensamma under pandemin och kanske fortfarande är det, därför att man förlorat kontakten med sitt tidigare nätverk och inte vågar sig ut igen. Vi behöver mötesplatser där vi kan träffas i enkelhet i mindre grupper och vi måste våga börja prata med varandra, kanske om vi hamnar på samma parkbänk. Självklart håller vi avstånd ändå.